Tack och lov (får man väl säga..) var detta min första begravning, och jag hoppas innerligt att det dröjer jäkligt länge tills nästa gång..
Som tur var så kände S också Becca, så vi två gick dit tillsammans. Vet inte om jag hade fixat att gå dit själv...
Det var hemskt att komma till kyrkan och se Beccas mamma stå där... Det var nog det värsta av allt tror jag, att krama om mamman..... Vad säger man? Vad gör man?
Lyckades hålla inne tårarna ett bra tag, men när det var dags för avskedet och gå fram till kistan och lägga sin blomma där, då brast det... Där stod en bild på Becca framme också och när jag såg den kom tårarna... Antar att man först då kunde fatta att det verkligen var sant..
Lilla Becca, jag hoppas att du har det bättre där du är nu...
Kan bara säga att jag saknar dig, och att jag önskar att du kämpat lite mer istället....
Det finns många som saknar dig...
R.I.P.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar