Man kan många gånger bli förundrad över hur ens skallen funkar; hjärnans alla funktioner och kapaciteter och det mänskliga psyket och allt därtill...
Jag vet inte riktigt vart min skalle befinner sig nu...
Det har nu gått 1 ½ månad sen jag miste min allra bästa vän och mitt hjärtas ögonsten lilla Indy, och fortfarande känns det helt overkligt...
Delar av mig har fortfarande inte riktigt fattat att han inte finns i livet längre och det känns som han ska dyka upp när som igen, som om han bara vore på semester eller nåt...
Varenda kväll när jag lägger mig bara väntar jag på att få höra honom hoppa upp i sängen och parkera sig sidan om mig, och på morgonen tittar jag ner vid fotändan på sängen och hoppas han ska ligga där utsträckt och sova...
Men han gör ju inte det, tyvärr....
Igår kväll kunde jag riktigt känna hur mitt hjärta sved och med vartenda slag kändes det hur ny övervämligande sorg pumpades ut i kroppen...
Det känns som jag har förlorat en del av mitt hjärta och jag vet inte om det kommer läkas ihop helt igen...
Jag hatar att varje dag höra hur posten dimper ner i brevlådan och därefter behöva lyssna på tystnaden som följer.....
Hur det inte efterföljs av min vän som rusar mot dörren och skäller ut brevbäraren....
Jag saknar min lilla sötnos och jag hatar varenda tanke på att jag aldrig mer kan få hålla honom i min famn...
Jag saknar........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar